2016-08-29 02:39 #0 av: C o e X i s T

...Det hände natten mot en måndag för en tid sedan. Klockan var omkring fyra på natten och jag var ute en runda för att sprida kärlek med gitarren i Uppsala centrum.

Då jag kom fram till Fyrisån, vid Islandsbron, träffade jag en vän. Denna vän grät och skrek. Ville inte leva länge. Ville ta sitt liv och satte sig vid kanten av Fyrisån och skrek: "Nu hoppar jag i!" Det var kallt i vattnet. Jag visste inte hur jag skulle agera. Jag kunde inte larma polisen för jag stod utsträckt mot min vän och hade inte mobilen inom räckhåll. För en sekund tittade jag bort och då jag tittade tillbaka hade min vän satt sig på en avsats till Fyrisån och skrek: "Hjälp mig! Jag kan inte ta mig upp!" Panik. Sekunderna kändes som evigheter.

Jag böjde mig fram och försökte dra upp min vän från avsatsen, men det gick inte. Jag bad av hela mitt hjärta. Och då, ut ur den mörka natten kom en kvinna gåendes. Varifrån? Jag vet inte. Hon böjde sig ner och tillsammans lyckades vi lyfta upp min vän från avsatsen. Kvinnan var nästan omänskligt stark och hennes aura lyste. Hon tröstade min vän som återfann lugnet. Hon talade med starka ord som gick rakt in i våra hjärtan. Och innan hon åter försvann in i nattens mörker tackade vi henne och frågade vad hon hette. "Angel", sade hon, "Jag heter Angel."

Jag har inte sett kvinnan sedan dess. Men jag vet att utan hennes hjälp och lugnande ord hade min vän kanske inte levt idag.

Trodde jag på änglar? Nu vet jag. Änglar finns. I oss. Och i världen. <3