Annons:
Etikettskyddsänglar
Läst 1057 ggr
17453daystoheaven
3/14/16, 10:41 AM

Det måste vara änglavakt

Jag har ett svagt minne utav vad jag tror var en ängel, det är ganska oklart, men om jag ska försöka förklara det jag kommer ihåg från händelsen så låter det såhär…
Jag var ganska liten, kanske 7 år, och jag och mamma var på en liten utflykt, vi cyklade längst en lång och kurvig grusväg som ledde till en liten badplats. Mitt hår var flätat i två flätor, varför jag nämner det vet jag inte, kanske för att jag har ett så starkt minne av det. Runtomkring oss finns träd, stora massiva tallar, jag kommer ihåg det, dom här enorma träden som omringade oss. Det fick mig att känna mig liten.  (Vi bodde då alltså i en ganska avlägsen och liten by, så skog var vanligt där). Det var molnigt den dagen kommer jag nu ihåg. Iallafall, jag hör ett svagt motorljud närma sig i en liten kurva, det är ganska vanligt att oansvariga ungdomar åker moped och liknande där vi bodde, så varken sjuåriga jag eller mamma verkade bry oss speciellt mycket om det. Mamma cyklar då strax före mig längst vägkanten, medans jag har cyklat ut mitt i vägen av någon anledning (det var trots allt en grusväg och inte alls trafikerad),
det är nu det blir suddigt..  det sista jag minns är att en mamma stannar upp och vänder sig om samtidigt som hon tittar på mig, (detta minns jag i bitar och liksom, i slowmotion, vilket gör hela grejen ganska udda och konstig). I nästa sekund kör denna oansvariga mopedföraren (vilket fordon det var kommer jag inte alls ihåg, men låt oss säga att det var en moped) ut på grusvägen och jag hör en enorm smäll. hur händelseförloppet utspelar sig i detalj kommer jag inte ihåg, men en sak minns jag, mina tankar typ, försvinner, och jag har inte längre någon aning om var jag befinner mig eller vad som händer. Jag känner hur en enorm smärta drar igenom mig och hur världen snurras omkring och spinner iväg, ett myller av träd och himmel, som om jag befinner mig i en tvättmaskin, väldigt konstigt, det går liksom inte att beskriva. Jag blir typ yr, och det känns som om jag är någon annanstans än i min egen kropp, jag ser mig själv, med två flätor, vara där på den där grusvägen mitt i ett kaos, på nåt vis, i mitt huvud, eller utom mitt huvud, utom mig själv, utom mig, det är inte längre jag det handlar om, jag kan i stunden inte direkt tänka klart och allting händer väldigt snabbt, samtidigt som smärtan hugger fast i mig. Den har egentligen legat där hela tiden men allt var så konstigt så jag kände den inte. Jag måste säga att det är den värsta smärtan jag någonsin upplevt, men jag skriker inte, jag reagerar inte, jag har ingen talan i detta kaos. Det är som om jag har ont men ändå inte, inte i mig, men trots det ändå väldigt djupt i mig, samtidigt som jag har denna enorma smärta fylls jag av lugn och en konstig känsla av frid och trötthet, som om jag går på droger eller går in i en narkos.  Jag hör i princip ingenting utom mina tankar som har börjat komma tillbaka. Jag kan säga att jag är sjukt förvirrad vid detta skede och förstår i princip ingenting. Det är då det händer, det känns som om två stora händer tar tag om mig, som om jag blir omringad av en stor och varm famn, det känns väldigt fridfullt. Om jag tänker tillbaka på det nu skulle jag beskriva det som himlen, eller kanske en ängel som tog hand om mig. Smärtan är vid denna stund borta, jag känner ingenting, jag känner inte mig själv.
Efter en tid av ingenting vaknar jag upp på sjukhuset, låter klyschigt, men så var det, hade inte varit medvetslös mer än i några timmar endast, och hade tydligen bara smärre skador bortsett från en hjärnskakning och en armbågsfraktur. Mer minns jag inte av den händelsen, mer än att jag vet att jag hade änglavakt.

 
/ ^\ Q /^ \

Annons:
Tarotstollan
3/17/16, 3:12 AM
#1

Vilken bra och detaljerad berättelse! Ja, där hade du änglavakt.

Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!

Upp till toppen
Annons: